Förlåt
Dagarna springer förbi mig som om dom vore sekunder, inget mer.
Jag har ingen ork till något, inte ens hälsa på min mormor, vet inte vad det är med mig?
Känner mig som världens sämsta människa, varför? Känner mig elak, taskig och irriterande..
Varför? Det är den känslan jag har inom mig just nu, kanske kan bero på att vänner har det jobbigt med förhållanden, kanske är relationen till min pappa som tar knäcken på mig? Att jag har börjat på ett schema som är trökigt? Det kan vara att nästan alla av mina vänner har underbara förhållanden och jag är ensam? Jag kan erkänna från djupet av mitt hjärta att jag unnar alla mina vänner lycka, ja, jag är faktiskt ganska så avundsjuk på dom!
Att få läsa och höra hur dom möblerar deras första gemensamma hem får mig att tänka tillbaka på då jag flyttade ihop med mitt X, fan va skoj det va att få något alldeles eget! Något som bara var vårt, ingen annans.
Att få höra hur mysiga middagar mina vänner har med sin pojkvän/flickvän, bara att få ha någon!
Inte att vara ensam..
Kanske är därför jag känner mig så dålig? Jag drar på ett glatt leende och visar hur glad och positiv jag är, fast egentligen är jag inte det, innerst inne.. egentligen vill jag bara lägga mig ner och skrika och gråta, be någon trösta och ta hand om mig.
Känns som om jag börjar tappa den Nadia jag trodde jag kände, vad händer med mig!?
Varför känner jag inte den sanna glädjen längre?
Jag har ingen ork till något, inte ens hälsa på min mormor, vet inte vad det är med mig?
Känner mig som världens sämsta människa, varför? Känner mig elak, taskig och irriterande..
Varför? Det är den känslan jag har inom mig just nu, kanske kan bero på att vänner har det jobbigt med förhållanden, kanske är relationen till min pappa som tar knäcken på mig? Att jag har börjat på ett schema som är trökigt? Det kan vara att nästan alla av mina vänner har underbara förhållanden och jag är ensam? Jag kan erkänna från djupet av mitt hjärta att jag unnar alla mina vänner lycka, ja, jag är faktiskt ganska så avundsjuk på dom!
Att få läsa och höra hur dom möblerar deras första gemensamma hem får mig att tänka tillbaka på då jag flyttade ihop med mitt X, fan va skoj det va att få något alldeles eget! Något som bara var vårt, ingen annans.
Att få höra hur mysiga middagar mina vänner har med sin pojkvän/flickvän, bara att få ha någon!
Inte att vara ensam..
Kanske är därför jag känner mig så dålig? Jag drar på ett glatt leende och visar hur glad och positiv jag är, fast egentligen är jag inte det, innerst inne.. egentligen vill jag bara lägga mig ner och skrika och gråta, be någon trösta och ta hand om mig.
Känns som om jag börjar tappa den Nadia jag trodde jag kände, vad händer med mig!?
Varför känner jag inte den sanna glädjen längre?
